Jag mår bra

Det har gått lite mer än två veckor sen jag satt i den iskalla hyrbilen utanför pappas lägenhet i Undersåker och pratade med dig i telefon. Det var första gången vi pratade på ett par dagar och samtalet var lika segt som majoriteten av våra samtal som vi hade när du var borta i Thailand. Jag och pappa hade några timmar tidigare, under middagen, pratat om dig och mig. Om hur mycket jag tyckte om dig och hur bra du var. Pappa, som inte ens hunnit träffa dig, sa att du var en bra person. Han tog upp exemplet om hur du tagit hand om mig när jag fick en panikattack hemma hos dig och att agera så som du gjorde, det är ingenting man gör om man inte tycker om den personen.

Efter middagen smsade jag dig och frågade om du ville prata. Tre timmar senare ringde du och jag går ut i bilen. Vi pratade om det vi brukade prata om, men det var ingen glädje i det. Vi var tysta mellan varje samtalsämne. Det var segt och något var inte som det skulle. Jag hade i samband med middagen tänkt att inte var någon bra timing att dra upp frågan om du fortfarande tyckte om mig, med tanke på att jag inte ville första resan hos pappa. Men det var någonting med den sista långa tystnaden som gjorde att jag inte längre kunde va tyst och låtsas som att det inte var något fel mellan oss.

Innan jag ens hunnit ställa frågan till dig fick jag en klump i magen. Jag blev så fruktansvärt nervös, för jag och mitt hjärta ville ju inte veta vad du hade att säga, även om min hjärna ville det. Tillslut frågade jag. Och du svarade att du inte visste. Du visste inte vad du kände, men att du hade funderat. Det enda du visste var att du tyckte om mig jättemycket. Att jag var ärlig. Bra. Rak. Att du kunde va dig själv med mig. Att du hade roligt med mig. Men att det fattades något. Det var något som gjorde att du inte fick fjärilar i magen. Du upprepade att du verkligen tyckte om mig. 

Samtalet bröts och det var inte förens då jag började gråta och fatta att det var på riktigt. Att det verkligen hände. Att du, som jag ville vara tillsammans med, inte ville vara tillsammans med mig. Du ringde upp och vi fortsatte prata, utan att egentligen säga något till varandra. Under samtalet smsade jag Daniella och sa att det var slut, ändrade namn på min telefon och slutade följa dig på Facebook. Jag ville inte få upp ditt namn på min skärm med ditt namn och emojin som vi tillsammans “bestämt” att jag skulle ha efter ditt namn. Men nu skulle inte du fortsätta göra mig glad och då kunde jag inte längre ha kvar en av sakerna som gjorde mig glad.

Sen sa du en sak som jag fortfarande, två veckor senare, inte vet hur jag ska förhålla mig till. Du sa att du ville vara min vän och att jag skulle vara din. Det kändes som en käftsmäll. Jag ville vara tillsammans med dig och du ville vara min vän. En sån som inte får kramas och pussas, prata i telefon flera timmar per dag och göra en extra lycklig. Och vänner är ju sånna som ska stötta varandra, berätta saker för varandra och få en att må bra. Det enda jag kunde tänka på var att om jag skulle vara din vän, skulle jag behöva hantera det faktum att du skulle bli kär i någon annan. Göra saker som par gör tillsammans, sånt som du och jag gjort. Om jag inte skulle vilja vara din vän, skulle jag ändå, förr eller senare, få se dig tillsammans med någon annan. Och det är det som fortfarande gör så jävla ont.

Efter vi lagt på fick jag en panikattack. Igen. När jag fått sånna, brukar morgondagen vara förstörd. Vilket den var. Jag kunde inte göra någonting mer än att gråta och stirra in i väggen. Pappa bokade om min biljett hem och flög då hem en dag tidigare än bestämt, eftersom resan och jag ändå var förstörda. När jag kom hem, fixade jag i ordning mig och träffade dig. Du hade sagt på telefon att du ville prata. Men det gjorde du inte. Och inte jag heller. Vi satt tysta i 45 minuter och sa nästan ingenting. Jag hade under måndagen och halva tisdagen ändå hoppats på att du skulle se mig och inse att du inte kunde vara utan mig. Men det hände inte. Efter du gått fick jag återigen en panikattack. Jag grät och skrek. Ville inte fatta att det var slut. Att vi inte skulle få fortsätta göra allt vi tidigare gjort. Allt det där som fått mig att må så bra.

Varken på måndagen, tisdagen och halva onsdagen åt jag någonting. Omedvetet stängde jag av min kropp. Jag hade ingen aptit. Ingen lust. Jag hade ingenting. Det var inte förens Malin kom till mig på onsdagen som jag åt. Då började jag bli lite mer människa igen. På torsdagen åkte jag hem till Nyköping och firade nyår med bästa vännerna. Jag mådde förvånansvärt bra, tills strax innan tolv, då jag fick dig på tankarna. Återigen tankarna om att det var slut. Borta. Kändes nästan som att hösten med dig var helt onödig eftersom jag ändå aldrig fick känna den där tryggheten och aldrig få bli kallad din. Men sedan satt Tove på Bruce Springsteen – Dancing in the dark. Det kändes som att allt blev bra igen. Jag hade ju trots allt mina bästa vänner bredvid mig.

Men så kan jag inte låta bli att tänka på vad jag gjorde för fel. Vad var det som gjorde att du aldrig blev kär, aldrig fick känna de där fjärilarna i magen. Var det för att jag nästan aldrig tränade? Var det för att jag var blyg första gången jag träffade hela din familj? Var det för att jag aldrig ville träna med dig? Var det för att jag fick panikattacker? Var det för att jag var berättade om hur jobbiga barnen var på förskolan? Var det för att du märkte att jag berättat om dig för min släkt och att de, precis om jag, trodde att det var mer mellan oss än vad det egentligen var? Eller vad var det?

Jag pratade med Jennifer på jobbet om det och hon sa att det kan ligga hos dig. Eller att inte du ens vet. Under de första dagarna utan dig så har jag ändå hittat på svaren på frågorna. För jag ville ge dig en förklaring till varför jag varit som jag varit. För att på något sätt få dig tillbaka. Så här kommer det:
Jag tränade inte för att jag var deprimerad. De gånger jag ändå tränade var för att du inspirerat mig. Och jag ville att vi skulle kunna träna tillsammans. Jag ville inte träna med dig den andra och tredje gången vi sågs, för att jag var otränad. Jag ville inte att du skulle tappa känslor för att jag var så fruktansvärt otränad. Sen slutade du fråga och jag blev aldrig mindre otränad. Jag var blyg första gången jag träffade hela din familj för att det var viktigt. Min framtid hos din familj stod på spel kändes det som. För jag visste hur viktig familjen var för dig. Jag fick panikattacker för jag var rädd för framtiden med dig. För att du skulle åka bort till Thailand i 5 veckor och för att vi inte kommit tillräckligt långt i vår relation för att säga att det var VI.

Jag vet inte. Ju mer jag grubblar på vad jag gjort för fel som gjort att du aldrig blev kär i mig, så inser jag att jag inte kommer finna svaret i mina tankar. Och jag tror att du skulle sagt vad det var, om du bara visste. Men sen funderar jag på varför du gjorde som du gjorde. Varför du fortsatte träffa mig när du inte kände det där pirret. Varför du lät mig längta efter dig i 5 veckor. Varför du kom hem och låtsas som ingenting. Varför du inte berättade det här för mig tidigare. För det var ju sånt vi gjorde. Vi pratade om saker. Och du sa att det var en av sakerna som gjorde att du tyckte om mig, för att jag inte höll allt inom mig utan berättade det för dig när det var något som gjorde mig orolig eller ledsen. Men så gör du inte samma sak till mig. Men även detta är ingenting jag kommer få svar på. Och inte heller vill ha svar på tror jag. Jag undrar men jag vet också att det inte kommer göra mig gladare eller komma över dig snabbare för det.

Nu, två veckor senare, mår jag bra. Väldigt bra faktiskt. Jag har ett sånt jävla bra jobb på SATS och idag gick jag på intervju och fick mitt andra jobb på en förskola. Jag har börjat prata med andra killar nu. Jag tränar och det är rolig. Jag har gått ner i vikt. Mår bra. Jag mår bra. Och för varje dag som går så tappar jag mer känslor för dig och inser att jag inte behöver dig för att må bra. Det som fortfarande är lite jobbigt ibland är minnena. Jag får en klump i magen varje gång jag ska äta frukost då jag inte längre klarar av att äta havregrynsgröt med kiwi och sylt. Varje gång jag ser ditt namn. Emojin. Hello. Kjell, Kevin Hart och EW!

Men klumpen i magen blir mindre och mindre för varje dag som går. Jag vet att jag inte kan låta mina minnen med dig ta över och begränsa mig. Jag vill inte behöva be alla byta låt när börjar Hello spelas och jag vill ju kunna kolla på världens bästa stand up, äta gröt och lyssna på Adele igen utan att må dåligt och utan att tänka på dig hela tiden. Och dagen då klumpen försvinner, kanske är den dag då du och jag kan bli vänner.

Sandra

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *